Idag hade jag lite småbråttom hem från jobbet, då jag skulle avlösa Kai som satt barnvakt hemma hos oss.
Sargit skulle nämligen börja jobba kl 13.30 och jag skulle inte vara hemma förren kl 15.
(Tusen tack till både mormor Astrid och morfar Kai som ställt upp och tagit hand om barnen till och från under den här tiden)
På vägen hem så hämtade jag Helena från stationen.
Väl hemma, när jag kliver in genom ytterdörren, så spricker William upp i ett jättestort leende och springer med full fart genom lägenheten emot mig.
Han är faktiskt så ivrig att han snubblar på sina egna fötter och faller pladask framlänges, men han reser sig snabbt och fortsätter springa glatt leende.
Jag går ner på huk och sträcker ut armarna med en stigande värme i pappahjärtat.
William springer nu med ett skratt förbi sin väntande pappa och hoppar upp i famnen på Helena... suck.
Nåväl, jag älskar den lilla parveln ändå även fast han inte alls tycker att pappa är så spännande alla gånger.
//M-P
1 kommentar:
Oj vad jag skrattade... Men många gången kära svåger så väljer krabaterna ändå pappa och mamma framför alla andra! ;)
Skicka en kommentar