onsdag 8 september 2010

Hur man blir dissad av sina barn.

Idag var jag ledig, då jag ska jobba i helgen.
Kändes lite märkligt att vakna, och det är helt tomt hemma.
Sargit hade nämligen själv tagit hand om morgonbestyren och låtit mig ta sovmorgon. (Tack älskling)
Så jag fick chansen att i lugn och ro äta frukost, ta en dusch och göra mig i ordning, mycket trevligt.
Sedan åkte jag iväg på lite olika ärenden, och kom hem lagom tills det var dags att hämta hem barnen.
När jag kom ner till förskolan var alla barnen precis på väg ut för att leka efter mellanmålet.
När Sanna fick se mig stå nedanför trappan gav hon mig ett leende och skyndade sig ner.
Sedan knuffade hon undan mina händer eftersom jag uppenbarligen stod i hennes väg till sandlådan.
Och detsamma gällde för William, han tittade upp som snabbast på mig och sprang sen vidare med en gåvagn.
Nåja, skönt att de trivs på förskolan iallafall.
Jag fick tillsist släpa dem ifrån sandlådan under högljudda protester.
Väl hemma var de till och från på ganska bra humör, och här har vi småtrollen sittandes på sina favoritplatser lekandes i hibiskuskrukan.
Sargit kom hem precis när vi ätit färdigt och sen var det bara mamma som gällde ända fram till nattningen.
//M-P

2 kommentarer:

ankan sa...

Hihi, vad skönt att de trivs! Jag undrar om det är lättare för tvillingar att finna sig på dagis, när de alltid (ja oftast) har sin tvilling vid sin sida, precis som hemma? Jag tycker mycket tyder på det, men det är en helt ovetenskaplig reflektion av mig bara.

Familjen Sundström sa...

ankan: kan vara så, vill gärna tro det iaf :-) men sen kan det vara också att de var i en lagom ålder då de började. Enligt fröknarna så har denna inskolning gått väldigt smidigt pga att de flesta barnen (utom ett) var mellan 1,5 - 2års åldern.
Men jag tror nog att tryggheten av att ha varandra spelar in mycket.
// Sargit