måndag 17 maj 2010

Olyckskorpen?

De senaste dagarna har William verkligen haft oflyt.
Han brukar normalt sett vara ganska fumlig och snubblar både hit och dit.
Men den här helgen har han slagit nya rekord.
Bland annat har han halkat ner med ansiktet först mot elementet, och tyvärr träffat kanten så han fick en mildare "blåtira"
(Det syns inte så mycket men han är ganska svullen runt höger öga)

Han har även blivit först med att lyckas ta sig ut från spjälsängen.
Jag står med Sanna vid skötbordet och precis när jag vänder mig om så får jag se William ta sats och häva sig över räcket.
I nästa sekvens far han med ansiktet först ner i golvet.
En mycket obehaglig scen måste jag säga.
Men efter att ha skrikit en stund kunde både han och jag konstatera att han var oskadd, så när på en hyfsad bula mitt i pannan.
Han lyckades även att snubbla när han försökte springa ifrån mig och dök med huvudet först in i en dörrkarm.
Och bland det sista han gjorde innan läggningsdags idag var att sno Sargits keps, dra ner den över ögonen och glad i hågen springa rakt in i hörnet på våran tv-möbel.
Suck..

Nåväl, han verkar tåla en del smällar iallafall.
(Och han kan ju ha ärvt sin fars osvikliga förmåga att ställa till det för sig när han själv var barn.)
//M-P

3 kommentarer:

farmor Anci sa...

Verkligen tur att han verkar vara lika "hårdhudad" som far sin=)

sara sa...

Hehe, det sägs ju "gå över med åren" men jag kan av erfarenhet att för mig fortsatte fumlandet/klantigheten/oturen rejält upp till iaf 18 års ålder med att gå in i dörrar/dörrkarmar, snubbla över mattor, slå in fötterna rejält i allt möjligt olika saker m.m. m.m hehe...

Min lärdom: Det finns ingen stoppgräns i ålder hehe...

ankan sa...

Stackarn då. Jag har också en klantskalle i familjen - balansen är väl inte riktigt som den ska, med fall och skador till följd.