söndag 12 juli 2009

Påmind om då barna var små

Idag åkte vi iväg så fort vi hade klätt på oss och barnen fått frukost i sig.
Vi skulle åka till Sunnäs, norr om Gävle, för att hälsa på min vän Jenny som nyligen fått enäggstvillingar. Lite roligt att vi båda fått tvillingar, och så pass nära, hur stor är sannorlikheten!
Vi åkte först till Uppsala där vi handlade present till de små och åt brunch på MAX (får bli sista skräp maten på länge nu).
Sen bar det av mot Sunnäs, blev lite senare än tänkt men trodde vi skulle vara framme före fyra iaf. Men så blev det inte...
Jag hade fått vägbeskrivningar fram till Sunnäs, då vi var där skulle jag sen ringa för att få resten av vägbeskrivningen.
Men för er som inte vet det så har tele2comviq en väldigt dålig täckning ute på landet, dvs ingen alls!
När vi väl kom dit så kunde vi inte ringa och vi hade ingen aning om vart de bodde.
Vi körde ett tag runt för att se om vi såg deras bil men icke. Barnen, som hade sovit nästan hela vägen, började vakna till och sedan skrika efter mat.
Jag, som körde, stannade till vid några hus (som senare visade sig vara närmsta grannar till Jenny) för att be om att få låna telefonen, men så klart var det ingen hemma någonstans! Alla hus vi körde förbi såg tomma ut. Är inte folk hemma på semestertider...
Till slut körde vi vägen längre fram, ett bra tag och plötsligt hade M-P:s telefon mottagning.
Jag stampade på bromsen och där stod vi still medan M-P ringde för att förklara läget.
Det visade sig att vi redan kört förbi deras hus några gånger men deras bil syntes inte alls från vägen.
Äntligen kom vi fram, och fort som bara den fram med flaskan till barnen.
Det är väldigt stressande att ha två hungriga barn i bilen och inte veta vart man ska, om ni inte visste det...
Men sen kunde jag vända blicken ordentligt mot de små nyfödda, på tisdag två veckor gamla, tjejerna.
Så söta och så små! Kan knappt minnas att våra har varit så små.
Känns nästan overkligt, att tiden har gått så fort och våra är faktiskt inte små längre.
William med sina 7,9kg och Sanna med sina 6,4kg såg så stora ut jämfört med de nyfödda som vägde lite över 2,5kg och 2,6kg (om jag minns rätt).
De är ju större än vad Sanna och William var vid födseln då de inte hade lika bråttom ut till världen och stannade tiden ut i magen, så när som på några dagar.
Namnen är nästan helt bestämda, här håller jag i lilla Siri
Och här har ni lilla Tyla (om Jenny får bestämma)

Jag lånade Jennys minstingar och hon lånade Sanna.
Wilma, numera storasyster, sprang omkring och lekte och tyckte antagligen att nu var det väldigt många bäbisar i huset.William i full gång att äta upp pappas näsa. Och nu har han börjat dregla ordentligt. Trodde han redan dreglade mycket men nu rinner det floder! Kanske det snart är dags för tänder...Här ligger syskonen och slumrar nära varann. Jag kan stolt säga att jag lyckats lära mig vem som är vem. Jag vet en hemlighet som ni inte ser...
Hoppas jag kommer ihåg det i framtiden bara.
Sanna och William hade tur då det fanns flera barnstolar i huset så de kunde sitta med vid middags bordet, även om jag fick mata dem innan jag själv åt då de högljud deklarerade att de också ville ha mat minsann, då föräldrarna var så glömska och hade inte koll på mattiden...Men sen var vi hur nöjda och glada som helst då man fått torr blöja (och torra kläder i Williams fall). Som alltid så försvinner tiden då jag och Jenny umgås, om det så är i telefon eller då vi möts.
Plötsligt insåg vi att klockan var nästan halvåtta och vi hade ca två timmars färd hem.
Skulle inte bli kul då barnen är vana att äta gröt och läggas i säng mellan åtta och nio.
Så vi tog snabbt farväl av Jenny, Bosse, Wilma, Siri och Tyla.
Hoppas att vi snart ses igen. Nu fick M-P sitta bakom ratten medan jag satt mellan barnen och underhöll dem efter bästa förmåga.
Det dröjde mindre än en timma då det började spridas en misstänkt doft från en viss ungdam... att de kan fast de är så små!Fast William och Sanna turades om att vara vakna under hemfärden så gick resan väldigt bra och de var väldigt snälla och glada då vi lastade ur vagn m.m. ur bilen.
De vill mer och mer sitta upp och spänner hela kroppen då man försöker lägga dem ner. Dröjer nog inte länge innan de sitter själva. Så nu fick de sitta i fotändan av liggdelarna från bilen hem vilket uppskattades av båda barnen.M-P gick och la sig samtidigt som barnen då hans semester är slut nu och han ska upp tidigt för att börja jobba igen stackarn. Ska bli intressant att se hur dagarna går nu när jag blir själv igen med barnen som är vana att ha mycket uppmärksamhet då det funnits gott om famnar i närheten. Speciellt när de har fått ovanan att varva av varann, sover Sanna ja då är William vaken och skulle nu William somna så dröjer det inte mer än några minuter så vaknar Sanna.
När ska mamma sova?
Jo nu. God natt...

Inga kommentarer: