fredag 31 juli 2009

Familjeläger på Åkerögården del 2

På tisdagkväll, andra dagen på lägret, så fick vi besök av pappa.
Han hade saknat oss så mycket fast det bara gått en natt.
Det hade faktiskt vi också gjort för den delen. Med var också morfar, Helena och moster Tina, som dagen efter skulle åka till Finland.
Tina hade varit i Taizé en vecka så hon ville såklart träffa sina underbara syskonbarn för att inte tala om sin favorit syster ;-)
Så här roligt hade Sanna i morfars famn då vi var på promenad till stranden.
Hela familjen fångad på en och samma bild. Här ser ni hur trångt vi bodde, jag på soffan, Elin på överslaffet, Lina där under och barnen i sina resesängar, Sanna och William delade säng.
Helena håller på och byter bajsblöja...
Sanna trivdes bra med att bli duschad, även om det inte var lika kul som att få bada...
Efter kvällsgröten och då barnen lagts i sin säng, gav sig våra gäster av.
Pappa hade svårt för att lämna sina två små älsklingar (och den stora kärleken såklart) men han måste ju jobba på morgonen.
Då de åkt så började Sanna att gråta, hon var inte alls nöjd, ville inte ligga i sängen, ville inte sova, ville bara vara i famnen.
Så höll det på hela kvällen!
Så fort jag försökte lägga ner henne i sängen skrek hon i panik.
Så det enda jag kunde göra var att ha henne bredvid mig i smala soffan och försöka få henne att somna där.
Efter mycket om och men lyckades det, men då hade William börjat gnälla han med så till slut låg vi där alla tre.
Trångt men rätt så mysigt.
Jag var rätt stel och trött dagen efter då jag legat och spänt mig för att inte ramla ur soffan samt vaknat vid varje rörelse barnen gjorde.
Tror att Sanna var rädd att jag också skulle lämna henne då pappa försvann så där, det är inte lätt att vara liten...
På onsdag var vi lite slitna allihopa, men vi hann med en del i alla fall.
Vi var nere vid stranden där Elin badade glatt trotts det kalla vattnet.
Lina tog sig nästan ett dopp hon med då hon lekte med Elin medan Emma sov. Både Sanna och William somnade i vagnen efter en stund.
Det blåste rätt kallt så där satt jag invirad i filt och yllekofta då andra satt i baddräkt, måste sett lite komiskt ut...
Här en fin bild på en stolt storasyster som hämtade Emma ur vagnen, då hon vaknade efter en lång tupplur. Lunch dags. Då det var lite bökigt att bära in barnen i matsalen så satt vi ute på altanen idag.
Jag satte fast parasollerna från vagnen på deras stolar, det fungerade utmärkt.
Då de redan ätit sin lunch så var det dags för mamma att också få i sig något, så för matfridens skull fick de tugga på lite smörgåsrån.
Det är väldigt populärt numera kan jag meddela.
Men då rånet försvann så tager man vad man haver...
Får man ingen mat på det här stället!
Sanna har upptäckt spegeln!
Förut var hon inte så intresserad då vi stått framför spegeln i hallen eller badrummet,
men idag så hade hon en djup och lång konversation med ögonen med sin spegelbild.
Första lägerbålet måste man ju faktiskt få vara med på.
Så sista kvällen hoppade vi över kvällsgröten och åt bara flaska vid lägerelden.
Det var roligt att ligga och mysa i vagnen och lyssna på alla roliga sånger som sjöngs till gitarr. Och elden var spännande den med då den skymtade bakom folket.
Till slut somnade Sanna men William vägrade.
Korvgrillning var det så klart också. Första korven grillade Lina åt mig medan jag gick runt med vagnen för att få William att somna. Andra korven fixade min vikarie Sara åt mig då jag satt med en trött, men vägra sova, William i famnen.
Barnen sov en stund i sin egen säng sista natten, men på morgonkvisten så fick jag lov att lyfta över dem i soffan igen. Men de var rätt så pigga och nöjda på morgonen då de vaknade.
I väntan på frukostgröten är det väldigt spännande att upptäcka nya saker man kan dra i...
Snart ska vi ju "segla" hemåt, så vad är mer passande än sjömans kostymer!
Elin har varit hjälpsam hela lägret och vill gärna ta hand om de små.
Ibland verkar hon ändå ha svårt för det där med att det faktiskt inte är hon som är mamman, men söt är hon ändå.
Och hon är faktiskt duktig på att underhålla barnen, speciellt William som kan lätt bli uttråkad då ingen pratar med honom. Då är Elin där och pysslar om honom genast.
Här har Sanna fått komma i Elins famn.
Sista dagen på lägret hade vi fullt upp med att packa ihop allt och städa stugan.
Barnen somnade rätt så fort i vagnen efter att vi varit och ätit frukost i matsalen.
Då kunde vi i lugn och ro packa färdigt och lasta min bil.
Jag var redan klar med all vår packning, förutom vagnen.
Jag skulle ta lite av Linas packning i bilen för att underlätta för henne då hon skulle gå hem från Willys där bussen skulle stanna.
På något sätt, vet fortfarande inte hur det gick till, så trampade jag snett eller missa någon trappsteg då jag skulle ut ur stugan med en väska i ena handen och en resesäng i den andra.
Så jag faller mindre graciöst ner och skrapar vänstra knät ordentligt och stukar den högra vristen!
Aj, smärta!
Det var länge sen jag gjort något liknande, säkert någon gång då jag gick i skolan.
Konstigt att små skrapsår gör mer ont än stukningar. Men så känns det som fortfarande.
Snabbt som bara den var Lina där och gjorde sitt bästa för att linda in min vrist och Elin fick springa efter Eva som var sjukvårdsansvarig.
Jag är bara glad att jag inte hade något barn i famnen då det hände, vem vet hur det skulle ha gått...
ryser av bara tanken...
Barnen sov lugnt vidare som tur är. Jag hann bli omplåstrad av Eva och Elin, som var väldigt bekymrad.
Jag försökte så klart dölja smärtan och inbilla mig, och Elin, att så faligt var det inte men vet inte riktigt om jag lyckades.
Så medan vi väntade på att Eva skulle hämta sjukvårdsutrustningen så läste jag högt för Elin ur "Barna Hedenös" liggandes på soffan.
Sen var det bara att använda barnvagnen som rullator resten av tiden där, då vi skulle gå på avslutningsgudstjänsten samt till lunchen.
Det gick inte fort framåt men framåt kom jag.
Hade tänkt att jag skulle köra själv iaf men som tur är så insåg Eva direkt att det inte skulle gå och då erbjöd sig Sussanne att köra.
Det var väldigt bra för då jag släppt av henne hemma hos henne, så körde jag själv från märsta hem och insåg att foten var nog inte riktigt nöjd åt mitt beslut att köra den korta sträckan.
I det stora hela så var familjelägret bra och roligt, men jobbigt!
Min respekt för alla ensamstående flerbarns föräldrar, och då speciellt tvillingföräldrar, ökade markant under dessa fyra dagar.
Kan säga att det är helt annat att vara hemma ensam med barnen i känd miljö än att vara bortrest ensam.
Även om man har många hjälpande händer omkring sig så blir det tufft ändå.
Men det var skönt att få lite miljöombyte och jag är faktiskt glad att jag åkte,
men jag skulle nog inte göra om det den närmsta tiden...
Tusen tack alla hjälpande änglar både borta och hemma.

1 kommentar:

Nina sa...

hej:) fina bilder och lägret, innan de var kanske jobbigt också. Kan du sända mig den foto var hela familjen var tillsammans? Hälsningar till hela familjen:)