Hjälpsam Sanna och mamma på vift

Imorse var William på väldigt dåligt humör.

Fram till frukost gick allt bra men sen.
Han ville inte: äta frukost, borsta tänderna, gå från matbordet, sitta vid matbordet, klä på sig, gå ut genom dörren.
Han bara grät/skrek hela tiden i protest.
Då jag efter mycket kämpande fått på honom ytterkläderna så stod han kvar i hallen och skrek medan jag försökte locka honom med ut genom dörren.
Sa att nu går vi till dagis där du får leka med kompisar och massa leksaker (räknade upp en hel del).
Inget fungerade.
Sanna som glatt och utan protester gjort allt jag bett henne om under morgonen (förutom att somna om efter klockan sex då hon vaknade) och väntade tålmodigt ute i trapphuset, ledsnade till slut.
Hon klev in igen och fösökte ta Williams hand och sa "Illiam" med ett tonfall som sa; skärp dig nu brorsan.
Då inte det fungerade så gick hon helt sonika runt honom och "knuffade" lätt men bestämt honom mot dörren några gånger, med en min som sa nu går du ut!
Jag lyckades hålla mig för skratt och sa till att man inte får knuffas, men Sannas lilla "knuffande" gjorde susen för William gick ut i trapphuset där han fortsatte skrika...
Skrikandet tystnade så fort han satt i vagnen(?).

Efter jobbet åkte jag direkt till Piccadilly, en gourmerestaurang i Märsta, där mitt arbetslag skulle äta middag ihop.
Vi gör det några gånger per år, hittar på något kul som att gå och bowla, äta middag hos någon av oss eller som ikväll äta ute.
Jättemysig restaurang med kanon god mat och en ägare/kock som har humor och verkligen "serviceminded" samt en suverän kock.
Har inte varit där på kvällstid förut, bara en gång på lunch för länge sedan.
Här ser ni mig poserandes med Saara och Maud.

Jag hann själv hugga in i efterrätten innan jag kom på att fota den, tur då att Morgan inte hade hunnit börja äta så att vi kunde föreviga den hemmagjorda glassen med smak av ingefära (har jag för mig att det var) och med alla andra godsaker runtomkring.
Mums säger jag bara.

 Här ett försök att fånga hela arbetslaget, tre av kollegorna saknas som inte kunde närvara ikväll tyvärr.

Tiden gick fort i trevligt sällskap och plötsligt insåg jag att klockan närmade sig nio!
Då höll vi på att avrunda allihop så jag missade bara en tjugo minuter av Grace Anatomy.
Man kan tro att min kväll tog slut där men icke.
Jag får ett samtal strax före elva från Lina som är strandsatt i Uppsala.
Hon och en annan kollega hade varit på teater och upptäckt då de kom till parkeringshuset att den var stängd för  natten!
Jag skrattar lite men lovar att åka och hämta dem.
Läskigt var det att köra på E4:an då jag inte såg vägen pga dimman och mörkret, så jag vågade inte köra mer än 80km/h.
Väl framme så visade det sig att kollegan tagit tåget till Stockholm, då han ändå skulle fått ta tåget från Märsta då hans bil ju var inlåst...
Hemfärden gick nästan långsammare än dit vägen men nu hade jag i alla fall trevligt sällskap med mig.
Nu närmar sig klockan två (jag vet, alldeles för sent) och jag ska krypa ner bredvid min förkylda make och min dotter (som sover oroligt pga hostan).
// Sargit