I numerärt underläge

Ikväll höll jag på att bli tokig på barnen.
Tur att de är så söta och gulliga att det är riktigt svårt att bli arg eller irriterad någon lång stund.
Då jag kom hem så låg barnen redan i sina sängar, men de sov inte.
M-P skulle strax ge sig av till sin träning varvid våra små troll kommer på att nu ska morsan få lite motion.
De ligger snällt i sina sängar och pratar på och skrattar.
Men så fort jag är i vårt sovrum, där jag höll på att plocka in tvätten från i helgen in i skåp och lådor, så hör jag små tassande steg och sedan hur taklampan tänds.
När jag kommer till deras dörr öppning, observera att det inte är många steg dit från där jag var, så sitter båda i sina sängar och försöker se oskyldiga ut.
Jag släcker lampan och med allvar i rösten säger att nu är det dags att sova.
Samma scen upprepar sig, inte en, inte två utan tre gånger till!
Trollungar!
Tredje gången så får jag en glimt av den skyldige då denne håller på att klättra upp i sin säng igen.
Senare så är båda uppe igen vid lampan.
Jag gör ett försök och går och lägger mig bredvid Sanna, hon blir då lugn men inte William som fortsätter att klättra ur sin säng.
Jag lägger mig bredvid William.
Då har jag plötsligt Sannas ansikte hängandes över oss då hon "kikar" fram över huvudändan, halvt hängandes med resten av kroppen på andra sidan (är ju cirka tjugo centimeter mellan sängarna).
Jag ger upp och går ut ur deras rum med en massa protester som följd.
Mera spring, mera tända lampa, jag släcker och lyfter boven i dramat i sin säng.
Till slut får jag nog och sätter mig på golvet och håller om William en stund, smeker hans kind och håller handen.
Han lugnar sig, gäspar stort.
Sanna börjar så småningom lugna sig hon med.
Jag går ut och sätter mig i soffan.
Ser William sitta tyst i sängen och iakta mig.
I nästa stund sover båda.
Pust.
Tacksam för tips på hur man får två glada små troll att lugna sig och sova (eller i alla fall bli kvar i sina sängar) då man är ensam hemma.
// Sargit