Tatueringar och tuffa tider

Idag då jag kom hem från jobbet satt familjen vid middagsbordet. Det första Janiina säger efter "mamma kom hem" var "du får ingen mat mamma". Samma sa hon häromdagen också, hihii.

Sen visade de stolta upp sina tatueringar, det hade tydligen börjat med att Sanna och William hade fått tatueringar på förskolan då de städat utomhus, alla förskolor kör ju med "håll sverige rent" kampanj.

William förklarade noggrant att han httat bland annat en McDonalds mugg med sugrör på marken "så får man inte göra, slänga skräp på marken, har inte alla lärt sig det?"

Efter maten ville alla tre posera med sina tatueringar, så söta de är!

Sanna pekade på ett av sina tatueringar, ett hjärta mitt på bröstet med en spricka i som var omplåstrad med 2 plåster i kors, och sa "så här känner jag mig då andra bråkar runt omkring, alldeles trasig inuti".
Våran känsliga söta unga dotter.

Som du märkt så har jag haft lite blogg uppehåll ett tag.
Det beror helt enkelt på att vi haft det rätt tufft på sistone.

Barnens farfar dog i fredags, han hade cancer vilket upptäcktes för drygt ett år sedan.
De senaste veckorna har mycket energi gått åt till sorg, oro och vakande.
Vi var på sjukhuset och hälsade på med barnen några gånger så de visste att farfar inte mådde bra, maken har varit där nästan varje dag. Barnen har reagerat olika starkt på beskedet om hans död, Sanna är den som blivit mest förtvivlad då hon är den känsligaste av dem.
Många frågor om döden har kommit som varför måste han dö, jag vill inte att någon jag tycker om ska dö, jag vill inte dö, jag vill inte att ni ska dö, vad händer då man dör, osv.
Inte lätt att förstå för varken stora eller små...

Och så i söndags ramlade barnens mormor i trappan, axeln ur led och två frakturer i käkbenen!
Idag har hon opererats, men det var ikväll för tidigt att veta hur det har gått. Jag ska till sjukhuset imorgon igen och hälsa på.

Magen växer så det knakar och hela dagen har det känts som om bäbisen är på väg ut genom magen, så spänd har magen varit. Växtvärk helt enkelt. Och varje gång jag sitter ner eller ligger ner så börjar lilltrollet i magen att dansa steppdans med viftande armar...

Ska så småningom blogga ikapp när orken återvänder, en dag i taget...
// Sargit