Jag tyckte då att det lät som en trevlig ide men jag ville gärna testa hur tungt det var och hur lång tid det skulle ta innan man har en tid att passa.
Lösningen fick bli att medans Sargit åkte till jobbet så kopplade jag fast cykelkärran på min cykel och trampade iväg till Sigtuna med alla 3 barnen.
Det blev faktiskt Janiinas premiärtur sittandes i cykelstolen.
Hon var eld och lågor över att få på sig cykelhjälmen, då hon sett sina storsyskon ta på sig sina allt som oftast.
Janiina var riktigt förbannad när hon insåg att hon var tvungen att sitta fastspänd och protesterade högljutt.
Men så fort jag kom i rullning tystnade hon tvärt och var hur nöjd som helst.
Tvillingarna satt och busade i vagnen och kom då och då med upplyftande kommentarer som "varför går det sakta pappa?" och "är du törstig? jag har vatten".
Vägen till Sigtuna gick ganska smärtfritt, då det mestadels var nerförsbackar (Jag vet, varningsklockan borde ha gått igång) och vi kom fram till Kai och Helena med en bara lätt svettig och andfådd pappa.
Därefter blev det en massa lek och bus med morfar Kai (Helena hade inte kommit hem från jobbet ännu) plus lite arbete i deras fina trädgård.
Så först efter 4 började vi cykla hemåt, och ganska fort upptäckte jag vad jag redan innan borde ha klurat ut.
Om det är många nerförsbackar när man åker nånstans så borde det rimligtvis vara många uppförsbackar när man ska tillbaka igen, och det stämde även denna gång.
Ungefär halvvägs var jag ganska övertygad om att jag skulle kollapsa vilken sekund som helst.
Sista uppförsbacken var jag till och med tvungen att stanna och leda ekipaget till fots en bit och återhämta mig lite.
Behöver nog arbeta på min kondition en smula om vi ska kunna ta några längre utflykter med kärran tror jag.
Nåja, till sist kom vi hem iallafall och min älskling kom hem kort därefter med pizza.
//M-P
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar