Idag hade vi en läkartid på Astrid Lindgrens barnsjukhus.
Det var nämligen dags för Williams röntgen, som Sargit tidigare skrivit om.
Då jag var klar på jobbet kom Sargit och hämtade upp mig och sedan åkte hela familjen iväg till Solna.
Vi tyckte att vi var ute i god tid, men väl framme visade det sig att större delen av Stockholm bestämt sig för att besöka Karolinska samtidigt som oss.
Antalet parkeringsplatser var obefintligt, och efter ett antal varv började det bli bråttom.
Till sist fick jag släppa av familjen utanför entrén så att de kunde leta upp röntgenavdelningen medans jag fortsatte letandet efter nånstans att ställa bilen.
Efter ett idogt letande lyckades jag hitta en ledig ruta en ganska bra bit från Astrid Lindgrens, men på väg dit fick jag iallafall bevittna en rejäl kamp om en ruta som var på väg att bli ledig.
Två bilar hade samtidigt upptäckt en förare som var på väg att åka ifrån parkeringen och båda ställde upp sig för att ta platsen när den blev ledig.
När de upptäckte att det var någon annan som ville parkera på samma ruta försökte de att blockera varandra så att den andre inte skulle kunna komma till rutan.
Märkligt nog lät de inte den tredje föraren backa ut först, vilket gjorde att han inte kunde komma därifrån då det stod en bil på vardera sidan om honom som vägrade flytta sig.
Scenen jag småfnittrande bevittnar är alltså 3 förare som skriker sig blåa på varandra och ingen som ger med sig en tum.
Hade jag inte haft en tid att passa hade jag gärna stannat och sett hur det slutade.
Åter till läkarbesöket..
Vi har försökt vänja William vid tanken på att träffa läkaren för att läkaren ville "fotografera" hans ben, men han var ändå väldigt tveksam till att behöva vara där.
Sanna tog det däremot med ro.Röntgandet i sig tänker jag inte gå in på i detalj, det får räcka att säga att William inte alls hade lust att ligga på britsen.
Han är mycket envis, ganska stark och har en förkärlek att kalla folk för "dumma" alternativt "bajskorv" när han blir riktigt arg.
Jag tror de flesta på samma våning hörde honom när han högljutt protesterade mot våran behandling av honom.
Väl färdiga tog det en stund innan han lugnat ner sig, men sen var han sitt gamla glada (något trötta) jag.
Vi hade utlovat glass efter läkarbesöket så det var bara att gå ner till fiket och införskaffa lite glassar.
Barnen hittade en spännande träbil att sitta och äta i och de hade mycket roligt där.
Även vi föräldrar tyckte att vi var värda varsin belöning, Janiina fick dock inte smaka.
Sammanfattningsvis hoppas vi på snabba positiva resultat och jag hoppas på att aldrig behöva tvinga nåt av barnen att röntgas igen... vilken pärs.
//M-P
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar